Vill du bli författare?
Jag satt och funderade över mitt manus idag och alla gulliga kommentarer och lyckönskningar jag fått om mina problem och kom ju på snilleblixten...
Varför inte släppa en bok med samlade berättelser från Borderlines?
Det finns så många som jag och vi alla har ett behov av att få uttryck för vår smärta på ett eller annat sätt, så varför inte skriva om det i en bok?
Har du Borderline (emotionell personlighetsstörning)? Misstänker du att du lider av det men ännu inte fått någon diagnos? Har du haft Borderline och nu blivit "friskskriven"? Vill du berätta i en bok om det som präglat en stor del av ditt liv?
Tragiska, sorgliga, glada, hoppfulla, svarta, svävande, konstiga texter sökes.
Jag föredrar att vara anonym så naturligtvis kan alla andra vara det också...
Vad säger ni, ska vi släppa en bok, eller??? =)
Sug på det här namnet: "Personlighetsstörd, inte psycho"
Hör av er: [email protected]
Pussar och kramar
Ny adress
hej på er allihoppa...jag blir alldeles överväldigad när jag läser era kommentarer, de värmer och ibland gör det ont när jag läser om er smärta, jag känner igen den så väl..
Tyvärr är jag inte här så ofta, bloggen har fått en ny adress, så fortsätt gärna höra av er där:
metrobloggen.se/nakenochutblottad
Pussar och kramar
Borderline är betydligt enklare om man är oemotståndlig
..det bara slog mig nu när jag låg här och slötittade på "Sex rehab with Dr Drew", vad mycket lättare det skulle vara att bära på lite emotionell ostabilitet om man var vacker och oemotståndlig med en bländande personlighet *skratt* en sån där människa som andra bara flockas runt och inte vill lämna...
för bland det värsta är ju just separationer och att känna sig lämnad, att känna sig ensam trots att man är bland andra..
Men är det kanske så att det bara skulle göra tillståndet värre?
Borderline är ju ingen sjukdom har jag hört, jag kallar det Borderline trots att det inom proffessionen nuförtiden benäms som emotionell instabilitet, för att jag inte vill smita undan. Liksom jag har något som kallas emotionell instabilitet *vissel* och inte nämna att det är ett tillstånd som det finns väldiga fördomar kring och som många är rädda för. Därför kallar jag det Borderline, trots att jag aldrig skadat mig själv eller andra eller haft några psykoser så kallar jag det så, så nu har vi avklarat det ännu en gång..
Och det är alltså ingen psykiskt sjukdom som går att bota med medicin utan en personlighetsstörning som man måste arbeta bort..
just nu känns det ungefär som att sluta röka, fast ta den abstinensen och gångra den med 10..
Jag är nog ingen svår patient, min störning yttrar sig enbart i mina relationer men där kan det bli väldigt jobbig. Otroligt jobbigt och hela mitt liv kan stanna upp bara för att något inte går som jag har planerat..
Och om jag tänker efter så har jag nog det hellre jobbigt ett tag om det gör mig bättre istället för att vara oemotståndlig och leva kvar i bubblan, för vad skulle då hända den dan man slutade vara just så oemotståndlig?
Kramar
Nu finns jag på Facebook oxå...
pöss
Terapisession..
Vad ska man göra, liksom? Jag tröstäter, inte alls bra. Jag var visserligen ute och sprang igår och tänkte göra det ikväll också men fy vad tråkigt jag har det!
Självklart kommer osäkerheten och knackar på och liksom gör sig påminnd om att jag faktiskt inte kan vara helt lugn och trygg och säker...fy fan vad jag önskar att den här veckan bara kunde vara över nuuuuuuuu!
Jag har konstigt nog mått väldigt bra och haft jättekul på jobbet de här dagarna men så snart jag kommer hem blir jag bara sååå trött och har ingen lust att göra nånting...och då kommer oron..
Igår träffade jag min indiska terapeut igen, hon är KBT inriktad vilket innebär att hon arbetar med mitt beteende och försöker lära mig andra sätt att hantera mina känslor. Det funkar skitbra, iallafall har det gjort det hittills men ibland undrar jag verkligen vart jag ska sluta..
Hon har iallafall berättat att jag gjort enorma fram steg och tipsade mig om en annan grej som verkade intressant. Jag har såna otroliga humörsvängningar när jag har mens, jag blir helt personlighetsförändrad och hon hade tydligen haft samma problem för ett par år sedan och då blivit ordinerad B12 och folsyra av läkarna, så hon bad mig gå och kolla mina värden, ska nog göra det utifall man helt plötsligt skulle bli en ny människa =)
Vi får la se *L*
Arenagruppen?
VD:n för Arenagruppen har lovat att läsa mitt manus, en vän till mig fixade det =) Och det känns så pirrigt, jag får för mig att han ska ringa och skälla ut henne för att hon bett honom läsa sån skit huh Jättenervös!!
Hittills har jag fått ett nej, ett förlag har ännu inte hört av sig men jag väntar mig en refusering även därifrån (det var ju det orättade manuset jag skickade in) så förväntningarna är inte så stora..
Jag håller på som mest att scanna av vilka andra förlag som finns och hoppas på att någon ska nappa...=) Anledningen till att jag skrev var ju inte för att publicera utan för att skriva av mig all sorg men det vore ju inte fel med åtminstonde ETT boksläpp i resumén *L*
Pirr, pirr
Framsteg..
för ett par månader sen skulle det här vara lika med döden för mig, ja, helt rätt, DÖDEN, jag skulle aldrig kunna leva mig igenom en sån här sak när jag mådde som sämst.. jag hade nog hellre gjort slut med honom för att slippa tänka på att han skulle kunna såra mig när han var borta och varje gång han skulle ha ringt mig och lagt på skulle jag ha fått separationsångest. Sjukligt!
Men jag känner inte så alls nu, jag känner ingen separationsångest =) Jag känner att jag troligtvis kommer sakna honom men att han samtidigt kommer ha roligt och det unnar jag honom och jag vet att han älskar mig och kommer sakna mig så NEJ, jag är inte orolig =)
Jaha det var en rolig nyhet för dagen =) och det är solsken, så skönt =) tudeluuuuuu *L*
KRAMAR!!
Låg..
man kan alltså inte ha en mindre bra dag...en dålig dag, en skitdag utan man har mer eller mindre Borderline varje dag...
När man har en "bra" dag så har man mindre Borderline och när man har en "dålig" dag så är man sjuk, så enkelt är det =)
Jag kände mig lite halvlåg idag, mest för att jag var trött och tyckte saker och ting var jobbigt...jag började bli lite osäker, tänkte för en stund negativa tankar men sen träffade jag min älskade sambo och det gick över istället för att bli värre som det skulle ha blivit tidigare... och sen shoppade jag bort den sista ångesten =) hahaha
Nu är jag bara lite sur och grinig för jag är så grymt sugen på choklaaaaad och fortfarande trött, så trött att jag somnade när jag satt i telefonkö med comhem tidigare idag haha
ja vad ska man säga, en sjuk dag idag alltså..
Ooops oh my..
äääälskar den här låten =)
Ett nej...
har kommit...min första refusering.. he he det var väntat och helt förståeligt med tanke på alla de fel jag hittade EFTER att jag lämnat in manuset, A. bonniers förlag tackade för sig... men vi låtsas som att det var genrén som var fel istället ;P
Resten av dagen har varit upp och ner...som det brukar i min värld =)
Började dagen med en arbetsintervju som gick hur bra som helst, konsulten skulle rekommendera mig starkt, vilket känns riktigt bra och är precis hur det brukar låta på intervjuerna, att jag sen inte får några arbeten är för mig helt oförståeligt... men det kanske bara är för att jag satsar lite för högt (även det en av mina många ovanor *L*) sen lunchade jag med en vän som jag tycker så mycket om...det värmde... hon är gravid med sitt första barn och vi gick loss på en asiatisk buffé med sushi... jag älskar bufféer...
Sen gick jag och testade snyggaste skinnjackan för våren...och för första gången på länge kollade jag mig i omklädningsrummets spegel och tyckte jag såg riktigt schysst ut...kanske berodde på att jag idag provade jackor hihi men va skönt det var att se sig själv i spegeln och tänka "fan va jag är snygg" haha, det var länge sen...=)
Efter det gick jag på nästa möte - arbetsförmedlingen...helt onödvändigt ont...det vi gjorde på de 45 minutrarna hade vi kunnat ta på telefon på dryga 5 min...helt klart!
När jag kom därifrån såg jag min refusering och när jag kom hem hade jag fått brev om att jag nu ÄNTLIGEN ska få a-kassa efter månaders krigande fram och tillbaka....=) *STORT SMILE*
Så som ni kanske börjar förstå...mycket upp och ner =)
KRAMAR
En bra dag..
Jag har bara mått bra och inte kännt av mitt kontrollbehov värst mycket...eller rättare sagt det har inte tagit över. Jag har inte tänkt på min sambos alla arbeten, projekt och resor som ångestladdade, att han försvinner från mig utan varit genuint glad för honom. Jag har haft en helt underbar dag idag och det var ganska längesen.
Dagarna kan börja bra, eller bli bra efter ett tag och ibland kan de vara ångestfyllda och hemska från början till slut men idag är en fin dag =) idag har solen skinit!!
Jag har till och med kunnat ta emot beröm, motgångar och stressade situationer =) Så duktig e jag =)
Jag har dock lite ångest över att jag hittade en massa fel i mitt manus EFTER det att jag skickat in det till två av sveriges största bokförlag... hm pinsamt!! Men jag vet inte riktigt hur det går tillo det där...
Nu har jag väntat i tre veckor och jag är redan redo att spricka... ganska beredd på refusering men ändå...=)
Nu måste jag nog diska fast jag egentligen inte vill men måste =) Eller vill för att min älskade ska komma hem till ett rent och fint hem, det är han värd =)
Kramar
Min hemlighet..
Varför berättar jag inte? Det finns flera anledningar till det och den största är nog att ingen människa nog är helt normal, eller som en mycket god vän och psykiatriker sade till mig en gång: "jag har träffat två helt normala människor i mitt liv, och de var de tråkigaste människorna jag någonsin träffat". Min sambo lider av det han har i sin ryggsäck och det tränger ut ibland i raseriutbrott, bekräftelsebehov och narcissism..
Och mina närmaste vänner är en del precis som jag drama queens...=) Skillnaden mellan dem och mig förutom min diagnos, är att jag faktiskt tagit tag i mina problem och fått en utredning, kommit igång så att säga =)
Men den största anledningen till att jag fortfarande håller det här hemligt är de fördomar som finns mot Borderline idag.. för ett tag sedan separerade en av mina närmaste väninnor från sin sambo efter att hela hennes familj samlats och räckt över en lunta papper med vårdguidens definition av Borderline, de var övertygade om att sambon led av denna "sjukdom" och att hon skulle ha det bättre utan honom. När jag satt där och läste igenom beskrivningen slog det mig, det var ju jag, en läskig men samtidigt befriande känsla. Jag höll tyst.
Några dagar senare tog jag upp det med min sambo som känner väninnans sambo sedan länge och hans reaktion var: "att ha Borderline e ju fucked-up!!". Därför berättar jag inte för någon, därför är det min och nu vår hemlighet.
Men jag blir bättre och jag är stolt =) för det värsta med att ha en borderline-personlighet är att man blir så otroligt självisk, allt kretsar kring en själv och det funkar inte! Jag har blivit lämnad så många gånger på grund av mitt beteende och nu har jag gett mig FAN på att bli bra, att inte lida mer, att bli en välfungerande medborgare. Haha det är jag =)
Stora kramen
Omslaget till min bok...=)
...med ett lakan =)
NAKEN..
ja, här är jag nu. Snart tre veckor har gått sedan jag lämnade in mitt första bokmanus till två av Sveriges största bokförlag..
Det pirrade i hela kroppen och på något sätt kändes jag helt utlämnad, eller kanske snarare på alla sätt, boken är ju som den heter - helt NAKEN.
Det är mitt liv, från den första tragiska händelsen i mitt liv, genom lycka och sorg fram tills för tre år sedasn då jag träffade min nuvarande sambo..
Jag har alltid trott att jag är en helt normal och vanlig tjej, och det anser jag väl till stor del fortfarande men det gör nog inte min terapeut helt.
För ett par månader sedan fick jag diagnosen "instabil emotionell personlighetsstörning" i folkmun kallat Borderline.. Bara sådär hade jag fått en stämpel på all min ångest, impulsivitet och det kaos som alltid följt i mina spår.
Innan jag förstått att emotionell personlighetsstörning var det samma som borderline hittade jag ett test på nätet som skulle bedöma om man var i riskgruppen och det klarade jag galant utan minsta risk att hamna där... hum...snopet när terapeuten plötsligt säger att "jomenvisst är det Borderline du har, hur kommer det sig att du inte reflekterat över det tidigare?"
Tydligen är jag heller inte ensam, 1 % av befolkningen beräknas lida av Borderline där 2 av 3 är kvinnor.
Ett stort missförstånd gällande borderline är att man är väldigt sjuk, alla är självmordbenägna och aggressiva. FEL!!!
Jag har aldrig varit självmordsbenägen. Jag har varoit deprimerad och mått väldigt dåligt men aldrig försökt ta mitt liv, tror inte på det alternativet.
Jag har aldrig haft något destruktivt självskadebeteende om man inte räknar med vissa sexuella relationer och de droger jag testat men aldrig fastnat i, under mina yngre år.
Jag har aldrig skadat en annan människa fysiskt och skulle aldrig göra det heller...
Borderline är INTE en psykiskt sjukdom!!! Det är en personlighetsstörning som bottnar i dålig självkänsla och oftast arv/miljö orsakad av trauma. Det kan alltså försvinna eller med terapi övervinnas!!!
Oj, nu känns det som att det blev något av ett försvarstal (min terapeut tycker att jag är duktig på att ursäkta mig =) men det här är så nytt för mig med att jag inte riktigt vet var jag ska börja eller vad jag ska säga..
det jag vet i nuläget är att det mesta jag hela tiden, under hela mitt vuxna liv är normalt, är egentligen inte det...skumt, förvirrande och knasigt men sååååå befriande.. he he
tjingeling!!
