Min hemlighet..
är det ingen som vet... eller jo...min mamma...i de flestas ögon är jag nog en helt vanlig tjej. Jag visar inte mycket för andra, jag vill inte det. Min sambo vet inget, mina vänner vet inget, mina barn vet inte och herregud, jag visste inte själv heller förrän för två veckor sedan att det hette Borderline det jag led av.
Varför berättar jag inte? Det finns flera anledningar till det och den största är nog att ingen människa nog är helt normal, eller som en mycket god vän och psykiatriker sade till mig en gång: "jag har träffat två helt normala människor i mitt liv, och de var de tråkigaste människorna jag någonsin träffat". Min sambo lider av det han har i sin ryggsäck och det tränger ut ibland i raseriutbrott, bekräftelsebehov och narcissism..
Och mina närmaste vänner är en del precis som jag drama queens...=) Skillnaden mellan dem och mig förutom min diagnos, är att jag faktiskt tagit tag i mina problem och fått en utredning, kommit igång så att säga =)
Men den största anledningen till att jag fortfarande håller det här hemligt är de fördomar som finns mot Borderline idag.. för ett tag sedan separerade en av mina närmaste väninnor från sin sambo efter att hela hennes familj samlats och räckt över en lunta papper med vårdguidens definition av Borderline, de var övertygade om att sambon led av denna "sjukdom" och att hon skulle ha det bättre utan honom. När jag satt där och läste igenom beskrivningen slog det mig, det var ju jag, en läskig men samtidigt befriande känsla. Jag höll tyst.
Några dagar senare tog jag upp det med min sambo som känner väninnans sambo sedan länge och hans reaktion var: "att ha Borderline e ju fucked-up!!". Därför berättar jag inte för någon, därför är det min och nu vår hemlighet.
Men jag blir bättre och jag är stolt =) för det värsta med att ha en borderline-personlighet är att man blir så otroligt självisk, allt kretsar kring en själv och det funkar inte! Jag har blivit lämnad så många gånger på grund av mitt beteende och nu har jag gett mig FAN på att bli bra, att inte lida mer, att bli en välfungerande medborgare. Haha det är jag =)
Stora kramen
Varför berättar jag inte? Det finns flera anledningar till det och den största är nog att ingen människa nog är helt normal, eller som en mycket god vän och psykiatriker sade till mig en gång: "jag har träffat två helt normala människor i mitt liv, och de var de tråkigaste människorna jag någonsin träffat". Min sambo lider av det han har i sin ryggsäck och det tränger ut ibland i raseriutbrott, bekräftelsebehov och narcissism..
Och mina närmaste vänner är en del precis som jag drama queens...=) Skillnaden mellan dem och mig förutom min diagnos, är att jag faktiskt tagit tag i mina problem och fått en utredning, kommit igång så att säga =)
Men den största anledningen till att jag fortfarande håller det här hemligt är de fördomar som finns mot Borderline idag.. för ett tag sedan separerade en av mina närmaste väninnor från sin sambo efter att hela hennes familj samlats och räckt över en lunta papper med vårdguidens definition av Borderline, de var övertygade om att sambon led av denna "sjukdom" och att hon skulle ha det bättre utan honom. När jag satt där och läste igenom beskrivningen slog det mig, det var ju jag, en läskig men samtidigt befriande känsla. Jag höll tyst.
Några dagar senare tog jag upp det med min sambo som känner väninnans sambo sedan länge och hans reaktion var: "att ha Borderline e ju fucked-up!!". Därför berättar jag inte för någon, därför är det min och nu vår hemlighet.
Men jag blir bättre och jag är stolt =) för det värsta med att ha en borderline-personlighet är att man blir så otroligt självisk, allt kretsar kring en själv och det funkar inte! Jag har blivit lämnad så många gånger på grund av mitt beteende och nu har jag gett mig FAN på att bli bra, att inte lida mer, att bli en välfungerande medborgare. Haha det är jag =)
Stora kramen
Kommentarer
Trackback
