NAKEN..
ja, här är jag nu. Snart tre veckor har gått sedan jag lämnade in mitt första bokmanus till två av Sveriges största bokförlag..
Det pirrade i hela kroppen och på något sätt kändes jag helt utlämnad, eller kanske snarare på alla sätt, boken är ju som den heter - helt NAKEN.
Det är mitt liv, från den första tragiska händelsen i mitt liv, genom lycka och sorg fram tills för tre år sedasn då jag träffade min nuvarande sambo..
Jag har alltid trott att jag är en helt normal och vanlig tjej, och det anser jag väl till stor del fortfarande men det gör nog inte min terapeut helt.
För ett par månader sedan fick jag diagnosen "instabil emotionell personlighetsstörning" i folkmun kallat Borderline.. Bara sådär hade jag fått en stämpel på all min ångest, impulsivitet och det kaos som alltid följt i mina spår.
Innan jag förstått att emotionell personlighetsstörning var det samma som borderline hittade jag ett test på nätet som skulle bedöma om man var i riskgruppen och det klarade jag galant utan minsta risk att hamna där... hum...snopet när terapeuten plötsligt säger att "jomenvisst är det Borderline du har, hur kommer det sig att du inte reflekterat över det tidigare?"
Tydligen är jag heller inte ensam, 1 % av befolkningen beräknas lida av Borderline där 2 av 3 är kvinnor.
Ett stort missförstånd gällande borderline är att man är väldigt sjuk, alla är självmordbenägna och aggressiva. FEL!!!
Jag har aldrig varit självmordsbenägen. Jag har varoit deprimerad och mått väldigt dåligt men aldrig försökt ta mitt liv, tror inte på det alternativet.
Jag har aldrig haft något destruktivt självskadebeteende om man inte räknar med vissa sexuella relationer och de droger jag testat men aldrig fastnat i, under mina yngre år.
Jag har aldrig skadat en annan människa fysiskt och skulle aldrig göra det heller...
Borderline är INTE en psykiskt sjukdom!!! Det är en personlighetsstörning som bottnar i dålig självkänsla och oftast arv/miljö orsakad av trauma. Det kan alltså försvinna eller med terapi övervinnas!!!
Oj, nu känns det som att det blev något av ett försvarstal (min terapeut tycker att jag är duktig på att ursäkta mig =) men det här är så nytt för mig med att jag inte riktigt vet var jag ska börja eller vad jag ska säga..
det jag vet i nuläget är att det mesta jag hela tiden, under hela mitt vuxna liv är normalt, är egentligen inte det...skumt, förvirrande och knasigt men sååååå befriande.. he he
tjingeling!!
